Hörde på radion imorse det hemska om en mamma och ett barn som blivit “bragda om livet” utanför Surahammar. Sambon har erkänt.
Jag tycker det är så fruktansvärt läskigt att tänka på att det ofta är närstående som helt plötsligt slår om och gör vansinniga saker – dessa otaliga fall av misshandel, knivattacker och till och med mord. Den som du har älskat mest av allt, och som har älskat dig mest av allt, får en knäpp.
För visst måste det vara det. En riktig rejäl galenknäpp. Eller kan en annars vanlig “normal” människa verkligen utföra sådana dåd?
Det skrämmer mest av allt.
