Jag förundras ständigt över hur man så snabbt kan växla från att vara god och glad, lite sådär lagom härligt salongsberusad till att somna på fem minuter.

Igår var vi på kalas hos makens syster med kid. Hade hur trevligt som helst med närmaste familjen på makens sida närvarande, smörgåstårta på bordet och solen i ansiktet. Lillkillen blev glad för sina presenter och cyklade runt på nya vrålåket i svindlande fart. Vi satt till bords och fyllde på vinglasen och skålade och skrattade.

Jag och Jenny hade hur roligt som helst åt ingenting. Faktiskt så var de flesta av oss i samma sinnesstämning, så det var ett glatt gäng som hur lätt som helst tömde 3-litersdunken med vin.
- Japp, så här är det i den här familjen, sa jag med ett snett leende till ‘nykomlingen’ i gänget – Jennys sambo, efter att vi tokskrattat åt något som jag inte ens kommer ihåg nu. 
- Bara att gilla läget.

Han skrattade gott, så jag tror det är rätt lugnt med läget för hans del.

Vi fortsatte dessutom kvällen hemma hos oss, eftersom grabbarna ville se hockey. Och nu kommer jag äntligen till det jag inledde med.

Hur kan man gå från att vara hipp hurra glad till att somna i soffan i andra perioden?

Man börjar bli gammal. Det är nog bara att inse. Man klarar inte av att hålla igång hur länge som helst. Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången vi kom instapplande vid gryningen och somnade med kläderna på. Det är för länge sen. Jaha. Är man vuxen nu? Är det så här det ska vara?