Just nu sitter jag med älskade vännens Ipod. Försöker fundera ut musik som jag vet att hon gillar och musik som jag gillar, som jag tror kan verka läkande för hennes tilltufsade själ och underbara hjärta.

Det känns som om jag hittar mening i varje låt. Us against the world  med Westlife. While we wait med Jack Johnson. I believe in you med Sinead O’Connor. Days like this med Van Morrison.

Jag höll om hennes arm när jag var hos henne sist. Pussade henne på ovansidan av handen, som kändes lite sträv. Hennes panna blänkte lite, eftersom hon var varm. Jag strök henne över håret och berättade för henne hur söt hon är, att hon är stark och vacker, att jag finns där för henne.

Jag uppdaterade henne också om en massa saker – sånt vi brukar prata om. Kläder, roliga saker som hänt, skämt från Johan Glans som vi var och tittade på tillsammans, för vad som nu känns som en evighet sen, om allt och inget.

Emellanåt sa jag till henne att hon gärna fick klämma min hand om hon ville, om hon orkade, om hon förstod. Ett par gånger gjorde hon det och jag fick blinka hårt för att tårarna inte skulle börja rinna.
- Jag är här, gumman, var det enda jag kunde få fram. Jag känner att du kramar mig. Jag är här.

Och samtidigt som mitt hjärta snurrade ihop sig i en liten, liten knut, så log jag.