Imorgon flyttas Älskade vännen till ett annat sjukhus – ett som är mer inriktat på rehab än där hon är nu. Hennes älskling har berättat för oss hur dåligt omhändertagen hon har blivit där hon är nu, hur konstig uppfattning många av dem verkar ha haft om vännens förmågor och, ja, tillfälliga oförmågor skulle man kunna kalla det.

Det värsta var nog alldeles i början, när de gav henne en larmknapp och sa att hon skulle ringa om det var något. Älskade vännen kunde vid detta tillfälle knappt lyfta på armen, än mindre trycka på en larmknapp på en bestämd tidpunkt, oavsett hur mycket hon hade velat.

Idag var jag och Jenny och hälsade på och lämnade några rengörings- och lotionprodukter som jag tror att hon kommer att ha nytta av. De på sjukhuset har bara vanlig tvål att tillgå, vilket du själv kan räkna ut inte är det bästa för huden.

Sambon lyssnade uppmärksamt när jag berättade hur enkelt det var och lovade att han skulle sköta den biten hädanefter.

När vi tillbringat en stund på Älskade vännens rum, pratat och skrattat, så kom två sköterskor in. Den ene sa att de skulle ta av fotstöden, den andre sa något om att vännen kanske skulle behöva ändra ställning. Sen hade hon mage att titta på oss och fråga om vi tyckte att hon behövde vändas.

Hur i hela helvetet ska VI veta det?

-Men ni har ju schema som ni ska följa, det där måste ju ni veta, sade sambon och spände ögonen i sköterskan som uttalat sig.
- Jovisst, mumlade hon då.

Vi gick ut i korridoren medan de gjorde det mer bekvämt för vännen och medan vi väntade tittade sambon menande på mig.

Jag förstod vad han menade, vad han försökt förklara flera gånger. De där vändschemat som tidigare legat framme på vännens rum är numera bortplockat. “Doktorns order” har det hetat, men förmodligen har det mer handlat om att sambon och vännens familj haft bra koll på när och hur saker och ting ska skötas. För bra koll antagligen.

Men nu ska hon alltså flyttas därifrån och komma till ett ställe där tre, fyra timmars rehabträning står på schemat varje dag. Varje framsteg är ännu en lyckokick, varje leende som en värmande hand över hjärtat. Det finns bara nu och det finns bara framåt, framsteg, framtid.