Idag för fem år sedan var det svart. Totalt och innerligt svart. Inget gick att förstå, inget kunde förklaras. Inget spelade någon roll.
Vi förlorade vår allra bästa vän.
En olycka, sa de. En tragisk olycka.
Vår värld rasade samman på några få sekunder och allt de sa var att det var en tragisk olycka. Jag minns sköterskan på akuten som med ett sorgset uttryck sakta skakade på huvudet och förde oss längs någon färgad (var den blå?) linje som vindlade sig fram i de kala och skrämmande korridorerna.
Jag minns hans bror, som söndertrasad låg i fosterställning i korridoren när vi svängde runt en hörna. Uttrycket i hans ögon glömmer jag aldrig. Jag minns hans mamma som kom emot oss med öppna armar och sa
Han är så fin, Nina – kom med mig ska du få se.
Jag minns den surrealistiska känslan när vi gick in i det som på dörren förklarades vara ett Andaktsrum. Jag minns hur jag kramade makens hand, hur förvirrad jag kände mig, hur overkligt det var.
Så minns jag honom. Men inte där och då, utan som när han kom innanför dörren hemma hos oss, hur han skrattade högt och hjärtligt när han tyckte något var alldeles särskilt roligt. Hur han kramade mig, hårt, innerligt, sådär som bara nära vänner och familj gör. Hur han luktade, alltid nytvättat, gott, fräscht. Hur han levde – alltid snabbt och härligt, njutbart och för stunden.
Hur han alltid fick mig att må bra.
Jag kan inte förklara, hur mycket jag än försöker. Saknaden är så ofantlig, så stor, så… Så mycket.
Mitt i all sorg är det skönt att dela den med någon. Någon som förstår. Som inte frågar eller tafatt klappar om en. Maken och jag stod enade i sorgen, även om vi sörjde var för sig också. Vi kände ju en alldeles egen Martin båda två. Samma person, men både samma och olika delar av honom.
Och vi saknar honom båda två. Vi glömmer aldrig.
