Vi är hemma nu.
Har nyss gått innanför dörren till ett lite mörkt och småkallt hus. Maken satte igång TV:n ganska snart, så man hörde lite ljud. Sen sprang han på snabba fötter över till grannen och hämtade posten – herrejisses, han har ju missat flera dagars sportnyheter i tidningen! Halva världen kan ju ha gått under.
Tittade på bilderna i förra inlägget och fick en liten tår i ögat. Nyss kramade jag dem och nu är vi sådär långt ifrån varandra igen.
Förbaskat också.
Vi har haft ett par härliga dagar med familjen – men ett par dagar är liksom inte nog. Man hinner ju knappt vända i hallen innan det är dags att åka hem igen, känns det som.
När vi sa hejdå kramade jag Gurra hårt, rufsade honom i håret och sa att jag älskade honom. ”Mmmm”, svarade han och kramade tillbaka.
Clara – världens vackraste Clara – kramades innerligt och medan hon vinkade hejdå sa hon:
”Nina. Kakkis. Älskar.”
Den tösen alltså. Fasters hjärta är helt fullt.
