Tidens tand

onsdag 23 april 18:58 e m kl. 18:58 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Familj, Kärlek, Vänner | 3 kommentarer

Efter jobbet igår kväll satte jag mig på vårt trädäck, blundade och vände ansiktet mot solen. Tänkte att det var tre veckor sedan olyckan. 21 dagar. Över 500 timmar.

Det svindlade framför ögonen och jag var tvungen att öppna ögonen. Fokusera på blommorna som i sina rosaröda skrudar bringar lite fägring i vårvärmen. Kom på mig själv att ge ifrån mig en djup och tung suck.

Ändå är det många positiva saker som har hänt. Älskade vännen är nu helt vaken och sömnmedlen har lämnat hennes kropp. Ortopeden har tittat på hennes opererade arm och sagt att allt ser fint ut där. Hon kramar om sin älskades hand ibland. Hon försöker hosta – men det vill sig inte riktigt. Hon har lite svårt att fokusera och är inte alltid med, i alla fall inte så mycket som man önskar.

Hennes älskade förklarar för oss hur det går, vilka framsteg hon gör, hur plåtarna ser ut från den senaste magnetröntgen. Att det är lång tid kvar; dagar, veckor, månader. Kanske längre. Att vi tar ett steg i taget och tror, VET, att det går bra, att det blir bra. 

Jag undrar hur han klarar sig. Hans röst är stadig och stark, en röst som jag känner så väl, kan så väl. Han säger att det går bra. Jag vill så gärna ta på honom, krama honom, hålla hans hand. Ta hand om honom, om så bara för en liten stund. Det känns som om det är så lite man kan göra och att man skulle vilja göra mer.

Jag längtar efter honom.
Längtar efter henne.
Längtar efter oss.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: