Förvirrade Åke

söndag 8 juni 16:23 e m kl. 16:23 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Kärlek, Sjukhus | Lämna en kommentar

I förmiddags gjorde vi ett besök hos Älskade vännen, som äntligen fått flyttas upp till vår stads sjukhus. Nu när hon finns på en cykelturs avstånd, så kommer hon att få räkna med många fler besök från min sida.

Hon ser så mycket piggare ut. När jag var där för ett par dagar sedan, blev hennes ögon stora och ett leende lekte på läpparna när jag klev innanför dörren till hennes rum. Själv blev jag så glad av detta känsloyttrande att jag nästan började tjuta. Istället blinkade jag bort tårarna och gick fram och pussade henne på pannan. Vi behöll ögonkontakten i den närmare en och en halv timmen som jag spenderade vid hennes sida.

Jag höll henne i handen som vanligt, och pratade med henne medan en jättegullig sjuksyster hjälpte henne med middagen. Det var med lätta steg som jag gick därifrån den gången.

Samma sak var det idag, när maken följde med för att säga hej. Då satt hon med ett par systrar lite utanför sitt rum, med fri utsikt mot fönstret längre ner i korridoren genom vilka man kunde skymta havet. Samma leende idag. Samma hand som kramade min egen. Samma ögonkontakt och intensiva blickar som får mig att förstå hur mycket det är hon vill säga mig.

Jag kan inte förklara för er som aldrig varit i samma sits hur det känns att se en av sina närmaste vänner i en så overklig och missvisande situation. Hur ens eget hjärta slits i små bitar för att man inte kan förstå, inte vill förstå. Att verkligheten skiljer sig så från den man vet att de är inuti. Att man pratar och pratar tills rösten blir hes, att man innerst inne väntar på ett svar, men skyndar sig att prata vidare för att man inte ska lägga märke till tystnaden.

Efter en stund kom en man hasande i korridoren. I handen höll han en slags portabel droppställning. När en sköterska närmade sig och frågade Åke (med hög röst) var han var på väg, så svarade han att det var en konstig grej som satt fast vid hans hand och att han minsann inte hade satt den där. Sköterskan försökte förklara att det var doktorn som gjort det och att det var för att han skulle få medicin. Men Åke ville inte ha någon medicin utan tänkte gå hem istället.

Vännen kramade min hand och jag tittade på henne. ”Ja, tänk den som kunde få gå hem” var det som om hon försökte säga. Allt jag kunde göra var att krama tillbaka.

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: