Vad tycker ni?

söndag 22 juni 20:43 e m kl. 20:43 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Kärlek, Sjukhus, Vardagsfunderingar | 2 kommentarer

Imorgon flyttas Älskade vännen till ett annat sjukhus – ett som är mer inriktat på rehab än där hon är nu. Hennes älskling har berättat för oss hur dåligt omhändertagen hon har blivit där hon är nu, hur konstig uppfattning många av dem verkar ha haft om vännens förmågor och, ja, tillfälliga oförmågor skulle man kunna kalla det.

Det värsta var nog alldeles i början, när de gav henne en larmknapp och sa att hon skulle ringa om det var något. Älskade vännen kunde vid detta tillfälle knappt lyfta på armen, än mindre trycka på en larmknapp på en bestämd tidpunkt, oavsett hur mycket hon hade velat.

Idag var jag och Jenny och hälsade på och lämnade några rengörings- och lotionprodukter som jag tror att hon kommer att ha nytta av. De på sjukhuset har bara vanlig tvål att tillgå, vilket du själv kan räkna ut inte är det bästa för huden.

Sambon lyssnade uppmärksamt när jag berättade hur enkelt det var och lovade att han skulle sköta den biten hädanefter.

När vi tillbringat en stund på Älskade vännens rum, pratat och skrattat, så kom två sköterskor in. Den ene sa att de skulle ta av fotstöden, den andre sa något om att vännen kanske skulle behöva ändra ställning. Sen hade hon mage att titta på oss och fråga om vi tyckte att hon behövde vändas.

Hur i hela helvetet ska VI veta det?

-Men ni har ju schema som ni ska följa, det där måste ju ni veta, sade sambon och spände ögonen i sköterskan som uttalat sig.
– Jovisst, mumlade hon då.

Vi gick ut i korridoren medan de gjorde det mer bekvämt för vännen och medan vi väntade tittade sambon menande på mig.

Jag förstod vad han menade, vad han försökt förklara flera gånger. De där vändschemat som tidigare legat framme på vännens rum är numera bortplockat. ”Doktorns order” har det hetat, men förmodligen har det mer handlat om att sambon och vännens familj haft bra koll på när och hur saker och ting ska skötas. För bra koll antagligen.

Men nu ska hon alltså flyttas därifrån och komma till ett ställe där tre, fyra timmars rehabträning står på schemat varje dag. Varje framsteg är ännu en lyckokick, varje leende som en värmande hand över hjärtat. Det finns bara nu och det finns bara framåt, framsteg, framtid.

2 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. F-n i h-vete skulle jag vilja säga. Jag blir så ledsen och förbannad att jag inte hittar några bra ord. När man jobbar med andra människor finns bara ett enda läge: Göra MER! Hela tiden! Mer, mer, mer… Lite vänligare, lite handfastare, lite mer omtänksam, lite tryggare, lite mer uppmuntrande, mer stöttande. Det måste alltid finnas en strävan efter att bli lite mer medmänsklig, hur bra man än är. Har man nöjt sig har man nöjt sig med för lite!

    Många kramar till er och förhoppningar om att rehabträningen ger utdelning så Vännen känner hopp och kämparglöd så länge det behövs.

  2. Tack Maria, för dina ord, för att du bryr dig, för att du reagerar. Du har så rätt i att det handlar om att göra mer. Självklart vill jag ju också påpeka att det finns otroligt härliga, bra och duktiga – och framförallt kompetenta! människor inom vården – men det är tyvärr de som sjabblar till det som man minns mest.
    Hopp och kämparglöd. Det ska jag komma ihåg. Kram tillbaka till dig ♥


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: