Intensiv vård, intensivvård

måndag 7 juli 19:21 e m kl. 19:21 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Familj, För jävligt, Hopp, Kärlek, Otäckt, Sjukhus | 3 kommentarer

På natten kom det. Det som vi inte ville, knappt kunde tro skulle hända.

Ett bakslag.

Ett hjärtslitande, oroligt, skrämmande och förbannat bakslag.

Efter alla framgångar, alla framsteg som vännen lyckats med på sistone, alla leende man fått när man kommit in, handen som kramat min. Efter allt det, ett bakslag.

Älskade vännen var tvungen att föras till akuten i ilfart mitt i den mörka natten. Det läskiga och skrämmande samtalet väckte hennes själs älskade, som med hjärtat i halsgropen tog sig till akuten på en kvart.

Vi har tillbringat stora delar av helgen med att vandra fram och tillbaka i korridorerna, förbanna sjukhusets väggar och pendla mellan hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan.

Hon är ung och stark. Hennes hjärta kraftfullt och fyllt av energi. Men hennes kropp är trött och kramperna tar den lilla kraft hon lyckas samla på sig mellan anfallen. Hennes ögon är blanka, hennes hy glänser av den svett som hennes idoga kämpande framkallar. Hon skriker tyst med en enda blick och man är så hjälplös. Kan inte göra något.

Bara vara där.

Försöka ge kraft till hennes älskling, som tappert står vid hennes sida, som viskar, säger, tänker och lever för och om hennes bästa. För att hon ska bli frisk. Komma tillbaka till oss. 

Vi försöker stötta honom, krama, hålla, vara nära. Så att han i sin tur kan orka stötta, krama, hålla, vara nära henne.

Det är svårt. Och obegripligt. Surrealistiskt, tror jag att jag kallade det när jag stod vid hennes fotända. Som om det inte var på riktigt. Inte kunde, inte fick, vara sant.

Läkarna tog beslutet att det var bäst om hennes kropp fick vila, att den slapp kämpa mot kramper hela tiden. Så hon fick sömnmedel och kunde för första gången på väldigt länge slappna av, koppla bort. Så sakteliga är hon på väg upp ur sömnen igen och läkarna kontrollerar noga vilken medicinering som fungerar bäst, så att hon ska slippa utkämpa dessa ständiga kamper på epilepsin.

För det är det det är. Epilepsi. Ovanpå allt annat, har hon fått epilepsi. Vår älskade, trötta, sargade och underbara vän.

Kämpa!

Annonser

3 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Tänker på er. Kram!

  2. hej nina.
    vi bodde grannar när vi var små på Ängabäcksvägen. numera är jag gift och har en dotter tillsammans med Thomas haeggström som du gått i skolan med.
    Kom över din blogg adress av en slump på facebook och måste bara säga att du är såååå duktig på att skriva och fota.
    Följer er kamp för er Vän här på din blogg och beundras av vilka underabara vänner denna Vän har!
    håller tummarna för Vännen såklart.
    /linda

  3. Pernilla: Tack vännen. Kram

    Linda: Oj, det var verkligen länge sen! Roligt att du skriver några rader, det glädjer mig. Tack för dina tankar och komplimanger 🙂 Så du har gängat dig med min gamla klasskamrat – och skaffat kid också! Inte illa. Stort grattis till det. Hälsa Tompa så gott och välkommen tillbaka!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: