Solsken

torsdag 4 september 23:01 e m kl. 23:01 | Publicerat i Älskade vännen, Kärlek, Saknad, Vardagsfunderingar, Vänner | 2 kommentarer

Tidigare ikväll åkte vi och hälsade på Älskade vännen.

Det tar cirka 20 minuter att åka dit, och för varje lyktstolpe vi passerade, varje korsning vi körde genom, så kände jag att pulsen ökade.

Sist vi var hos henne var det inte så bra. Hon var trött, svår att få kontakt med och hade allmänt en riktigt usel dag.
När vi åkte därifrån, kändes det som om jag lämnade en bit av min själ hos henne. Som att tjejen jag kände, var så nära, visste så mycket om och tyckte så mycket om, inte riktigt var där.
Det var gräsligt – som magont ingen acetylsalisylsyra i världen kan lindra.

Alla tankar som for genom huvudet då, kom rusande som ett urspårat tåg ju närmare vi kom.

På väg in till henne, kunde jag känna mina hjärtslag med varje ekande steg. Jag tror att jag räknade hur många det var, men minns inte vad det slutade på.

Jag pussade henne på pannan och sökte hennes blick.
Hon tittade rakt på mig. Hennes vackra ögon borrade sig in i mina och jag kunde inte hindra ett jätteleende från att bryta fram.

Hej, gumman…

tror jag att jag viskade.

Hon var där, och hon fortsatte att reagera, blinka, vrida på huvudet, se, höra under hela tiden. En timme satt vi utomhus och bara var. Jag pratade, vi höll handen, log, var tysta.

Innan vi åkte hem kramade jag henne och mötte hennes klara blick.

Jag har saknat dig.

Och jag kunde se i hennes ögon att hon kände detsamma. ♥