Driving one of your cars

torsdag 6 november 10:00 f m kl. 10:00 | Publicerat i Vardagsfunderingar | 1 kommentar

Nu har svågern klarat sin uppkörning.
driverslicenseMycket hurrarop och glädjeyttringar från både hans och vårt håll så klart! 😀

Det fick mig också att förundrat skaka lite på huvudet och tänka tillbaka till första gången vi träffades. Han var nio år då. Nio.

Nu är han alltså på god väg att bli vuxen. Och han kör bil på vägen dit.

– Ja, tänka sig, sa mina kollegor när jag berättade nyheten. Och du som fortfarande är så ung och fräsch!
Komplimang eller ironisk anmärkning? Hahaha! Jag väljer det första tror jag.

Jag kommer ihåg min egen klara-körkortet-dag väldigt tydligt. Jag körde upp tillsammans med en annan kille. När kontrollanten frågade vem som skulle börja skrek jag högt HAN! och så blev det, vilket jag så här i efterhand är ganska glad för.

Vi körde från stan och ut på en landsväg. En vanlig 70-väg du vet, och långt fram kunde man se en järnvägsövergång. Ett par hundra meter därifrån slår ljuset om och börjar blinka rött. Killen lättar på gasen och får sen nån slags konstig ingivelse (typ Äsch, jag hinner!); trycker ner gaspedalen och satsar på att komma över!

Kontrollanten fick ställa sig på bromsen och jag kände hur bältet spände över bröstet medan mina knogar vitnade där jag höll i dörrhandtaget.

Sen tänkte jag nu är det kört för den där grabben alltså – men kontrollanten sa inte mycket, utan lät killen fortsätta köra. Själv satt jag konfunderad i baksätet och tänkte va? är det helt ok att göra sådär?

Nu i efterhand är jag ändå glad att kontrollanten tog det så lugnt – för hade han slängt fram mig i samma stund, så hade jag nog varit fantastiskt nervös. Istället fick jag börja i skogen – med en yttre säkerhetskontroll och lite lugn 50-körning. Därefter körde jag i en liten håla utanför staden där jag för tillfället studerade och lämnade företräde vid vägbygge, lät gående gå över övergångsställe och gjorde en fantastisk fickparkering.

Och fick den där vita lappen som jag så stolt viftade omkring med i flera veckor innan det rosa körkortet var färdigt att hämtas. Jag kommer aldrig att glömma den där frihetskänslan, lyckan, stoltheten.
Att jag sen fick vänta i 20 minuter innan jag kunde skrika av glädje, eftersom den där killen självklart inte fick samma lapp som jag och jag fick köra honom tillbaka till körskolan, är ju en annan femma.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: