Pink på hög volym

fredag 10 maj 15:57 e m kl. 15:57 | Publicerat i Me not like, Tandläkare | Lämna en kommentar
Etiketter:

Jag lider väl inte av tandläkarskräck per se, men det är ju då verkligen inte min favoritperson att besöka! Idag var det dags att laga mitt livs första hål och jag laddade Spotify med extra bra och peppig musik så jag skulle slippa höra borren.

Tandläkaren var väldigt sympatisk och tog det lugnt, så det gick över förväntan kan man säga. Dock blev det en provisorisk lagning med efterbesök vid den vanliga undersökningen nästa år då resten ska fixas till. Det handlade om att ”reta nerven” så att den ska dra sig tillbaka så att hon kan ta bort det sista. Allt för att hon inte skulle råka komma åt nerven och inte ha ngt annat alternativ än att dra ut tanden. Vettigt, tyckte jag.

Och visst är det både roligt och inspirerande att bli av med nästan en tusenlapp och därutöver gå med halva ansiktet bedövat i flera timmar?!

20130510-155547.jpg
Bild från google

Annonser

Sigge tannalös

onsdag 3 juni 10:40 f m kl. 10:40 | Publicerat i Doktor, Kärlek, Sigge | 1 kommentar

Nu är de borta. Fyra söta små bissingar.
Han är fortfarande groggy och kommer att sova några timmar till. Just nu ligger han utslagen i sin bur i ett mörkt och tyst rum hos mig här på jobbet.

Stackars lille plutten.
Men nu kan tänderna växa fritt och rätt i alla fall och han kommer att få massvis med kärlek när han vaknar, så han kommer nog inte att lida alltför mycket.

Stark

tisdag 8 juli 20:46 e m kl. 20:46 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Kärlek, Sjukhus | 1 kommentar

Hon är så stark, vår Älskade vän.

Hon har fått sova nu och läkarna verkar ha kommit fram till en dos av medicinerna som hennes kropp fungerar bra ihop med.

Ännu en flytt. Samma avdelning som innan den härliga, glada, positiva flytten till rehab.

Vi andas ut lite grand.
Vågar luta oss tillbaka i soffan och sluta ögonen, massera tinningarna och låta den där tåren av lättnad sakta rinna nerför kinden.
Ser framåt med tillförsikt.

Intensiv vård, intensivvård

måndag 7 juli 19:21 e m kl. 19:21 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Familj, För jävligt, Hopp, Kärlek, Otäckt, Sjukhus | 3 kommentarer

På natten kom det. Det som vi inte ville, knappt kunde tro skulle hända.

Ett bakslag.

Ett hjärtslitande, oroligt, skrämmande och förbannat bakslag.

Efter alla framgångar, alla framsteg som vännen lyckats med på sistone, alla leende man fått när man kommit in, handen som kramat min. Efter allt det, ett bakslag.

Älskade vännen var tvungen att föras till akuten i ilfart mitt i den mörka natten. Det läskiga och skrämmande samtalet väckte hennes själs älskade, som med hjärtat i halsgropen tog sig till akuten på en kvart.

Vi har tillbringat stora delar av helgen med att vandra fram och tillbaka i korridorerna, förbanna sjukhusets väggar och pendla mellan hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan.

Hon är ung och stark. Hennes hjärta kraftfullt och fyllt av energi. Men hennes kropp är trött och kramperna tar den lilla kraft hon lyckas samla på sig mellan anfallen. Hennes ögon är blanka, hennes hy glänser av den svett som hennes idoga kämpande framkallar. Hon skriker tyst med en enda blick och man är så hjälplös. Kan inte göra något.

Bara vara där.

Försöka ge kraft till hennes älskling, som tappert står vid hennes sida, som viskar, säger, tänker och lever för och om hennes bästa. För att hon ska bli frisk. Komma tillbaka till oss. 

Vi försöker stötta honom, krama, hålla, vara nära. Så att han i sin tur kan orka stötta, krama, hålla, vara nära henne.

Det är svårt. Och obegripligt. Surrealistiskt, tror jag att jag kallade det när jag stod vid hennes fotända. Som om det inte var på riktigt. Inte kunde, inte fick, vara sant.

Läkarna tog beslutet att det var bäst om hennes kropp fick vila, att den slapp kämpa mot kramper hela tiden. Så hon fick sömnmedel och kunde för första gången på väldigt länge slappna av, koppla bort. Så sakteliga är hon på väg upp ur sömnen igen och läkarna kontrollerar noga vilken medicinering som fungerar bäst, så att hon ska slippa utkämpa dessa ständiga kamper på epilepsin.

För det är det det är. Epilepsi. Ovanpå allt annat, har hon fått epilepsi. Vår älskade, trötta, sargade och underbara vän.

Kämpa!

Vad tycker ni?

söndag 22 juni 20:43 e m kl. 20:43 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Kärlek, Sjukhus, Vardagsfunderingar | 2 kommentarer

Imorgon flyttas Älskade vännen till ett annat sjukhus – ett som är mer inriktat på rehab än där hon är nu. Hennes älskling har berättat för oss hur dåligt omhändertagen hon har blivit där hon är nu, hur konstig uppfattning många av dem verkar ha haft om vännens förmågor och, ja, tillfälliga oförmågor skulle man kunna kalla det.

Det värsta var nog alldeles i början, när de gav henne en larmknapp och sa att hon skulle ringa om det var något. Älskade vännen kunde vid detta tillfälle knappt lyfta på armen, än mindre trycka på en larmknapp på en bestämd tidpunkt, oavsett hur mycket hon hade velat.

Idag var jag och Jenny och hälsade på och lämnade några rengörings- och lotionprodukter som jag tror att hon kommer att ha nytta av. De på sjukhuset har bara vanlig tvål att tillgå, vilket du själv kan räkna ut inte är det bästa för huden.

Sambon lyssnade uppmärksamt när jag berättade hur enkelt det var och lovade att han skulle sköta den biten hädanefter.

När vi tillbringat en stund på Älskade vännens rum, pratat och skrattat, så kom två sköterskor in. Den ene sa att de skulle ta av fotstöden, den andre sa något om att vännen kanske skulle behöva ändra ställning. Sen hade hon mage att titta på oss och fråga om vi tyckte att hon behövde vändas.

Hur i hela helvetet ska VI veta det?

-Men ni har ju schema som ni ska följa, det där måste ju ni veta, sade sambon och spände ögonen i sköterskan som uttalat sig.
– Jovisst, mumlade hon då.

Vi gick ut i korridoren medan de gjorde det mer bekvämt för vännen och medan vi väntade tittade sambon menande på mig.

Jag förstod vad han menade, vad han försökt förklara flera gånger. De där vändschemat som tidigare legat framme på vännens rum är numera bortplockat. ”Doktorns order” har det hetat, men förmodligen har det mer handlat om att sambon och vännens familj haft bra koll på när och hur saker och ting ska skötas. För bra koll antagligen.

Men nu ska hon alltså flyttas därifrån och komma till ett ställe där tre, fyra timmars rehabträning står på schemat varje dag. Varje framsteg är ännu en lyckokick, varje leende som en värmande hand över hjärtat. Det finns bara nu och det finns bara framåt, framsteg, framtid.

Förvirrade Åke

söndag 8 juni 16:23 e m kl. 16:23 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Kärlek, Sjukhus | Lämna en kommentar

I förmiddags gjorde vi ett besök hos Älskade vännen, som äntligen fått flyttas upp till vår stads sjukhus. Nu när hon finns på en cykelturs avstånd, så kommer hon att få räkna med många fler besök från min sida.

Hon ser så mycket piggare ut. När jag var där för ett par dagar sedan, blev hennes ögon stora och ett leende lekte på läpparna när jag klev innanför dörren till hennes rum. Själv blev jag så glad av detta känsloyttrande att jag nästan började tjuta. Istället blinkade jag bort tårarna och gick fram och pussade henne på pannan. Vi behöll ögonkontakten i den närmare en och en halv timmen som jag spenderade vid hennes sida.

Jag höll henne i handen som vanligt, och pratade med henne medan en jättegullig sjuksyster hjälpte henne med middagen. Det var med lätta steg som jag gick därifrån den gången.

Samma sak var det idag, när maken följde med för att säga hej. Då satt hon med ett par systrar lite utanför sitt rum, med fri utsikt mot fönstret längre ner i korridoren genom vilka man kunde skymta havet. Samma leende idag. Samma hand som kramade min egen. Samma ögonkontakt och intensiva blickar som får mig att förstå hur mycket det är hon vill säga mig.

Jag kan inte förklara för er som aldrig varit i samma sits hur det känns att se en av sina närmaste vänner i en så overklig och missvisande situation. Hur ens eget hjärta slits i små bitar för att man inte kan förstå, inte vill förstå. Att verkligheten skiljer sig så från den man vet att de är inuti. Att man pratar och pratar tills rösten blir hes, att man innerst inne väntar på ett svar, men skyndar sig att prata vidare för att man inte ska lägga märke till tystnaden.

Efter en stund kom en man hasande i korridoren. I handen höll han en slags portabel droppställning. När en sköterska närmade sig och frågade Åke (med hög röst) var han var på väg, så svarade han att det var en konstig grej som satt fast vid hans hand och att han minsann inte hade satt den där. Sköterskan försökte förklara att det var doktorn som gjort det och att det var för att han skulle få medicin. Men Åke ville inte ha någon medicin utan tänkte gå hem istället.

Vännen kramade min hand och jag tittade på henne. ”Ja, tänk den som kunde få gå hem” var det som om hon försökte säga. Allt jag kunde göra var att krama tillbaka.

Tidens tand

onsdag 23 april 18:58 e m kl. 18:58 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Familj, Kärlek, Vänner | 3 kommentarer

Efter jobbet igår kväll satte jag mig på vårt trädäck, blundade och vände ansiktet mot solen. Tänkte att det var tre veckor sedan olyckan. 21 dagar. Över 500 timmar.

Det svindlade framför ögonen och jag var tvungen att öppna ögonen. Fokusera på blommorna som i sina rosaröda skrudar bringar lite fägring i vårvärmen. Kom på mig själv att ge ifrån mig en djup och tung suck.

Ändå är det många positiva saker som har hänt. Älskade vännen är nu helt vaken och sömnmedlen har lämnat hennes kropp. Ortopeden har tittat på hennes opererade arm och sagt att allt ser fint ut där. Hon kramar om sin älskades hand ibland. Hon försöker hosta – men det vill sig inte riktigt. Hon har lite svårt att fokusera och är inte alltid med, i alla fall inte så mycket som man önskar.

Hennes älskade förklarar för oss hur det går, vilka framsteg hon gör, hur plåtarna ser ut från den senaste magnetröntgen. Att det är lång tid kvar; dagar, veckor, månader. Kanske längre. Att vi tar ett steg i taget och tror, VET, att det går bra, att det blir bra. 

Jag undrar hur han klarar sig. Hans röst är stadig och stark, en röst som jag känner så väl, kan så väl. Han säger att det går bra. Jag vill så gärna ta på honom, krama honom, hålla hans hand. Ta hand om honom, om så bara för en liten stund. Det känns som om det är så lite man kan göra och att man skulle vilja göra mer.

Jag längtar efter honom.
Längtar efter henne.
Längtar efter oss.

Ja

torsdag 17 april 15:31 e m kl. 15:31 | Publicerat i Doktor, Kärlek, Lycka, Vänner | Lämna en kommentar

Att ett litet ord kan betyda så mycket.

Älskade vännen har äntligen blivit av med respiratorn. Doktorn har pratat med henne och enligt andrahandsuppgifter har hon väst fram ett svagt ”ja” på frågan om hon förstod att hon varit med om en olycka och vad doktorn sade till henne.

Hon har fortfarande kraftfulla sömnmedel kvar i kroppen, vilket gör att hon är lite groggy och desorienterad. Men nu är det verkligen på väg. Och mitt hjärta slår dubbelvolter av glädje.

”Ja”.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: