Ett år

torsdag 2 april 21:01 e m kl. 21:01 | Publicerat i Älskade vännen, Hopp, Kärlek, Saknad, Vänner | 2 kommentarer

Har tänkt på det några veckor. Imorse speciellt.

Idag är det ett oroligt år, 365 skälvande dagar, sedan Älskade vännen var med i den där förbannade olyckan.

En olycka som tog hennes röst ifrån henne, som gör att hennes kropp inte riktigt lyder henne, som gör att alla runt omkring står oförstående och olyckliga och betraktar den oreda som var konsekvenserna av det outsägligt onödiga och hemska.

Det har gått framåt under det här året, tack och lov, men vi saknar henne så, hon där inne. Vår vän med det porlande skrattet och det blonda hårsvallet, med en förkärlek för knäckebröd och kaffe och snygga väskor. Vännen som bara ska finnas där.

Under det här året har jag många gånger stannat upp och funderat på mitt eget liv; på vad jag vill, vad jag har, hur jag vill att framtiden ska se ut.

Många gånger tar jag dem för självklara – morgnarna då solen går upp, kvällarna då jag lägger mig till ro bredvid min älskade och allt däremellan.

Jag kan inte i min vildaste fantasti föreställa mig vad han går igenom, hennes Älskade – oavsett hur mycket hans ögon sjunger om sorg och förtvivlan, oavsett hur mycket hans röst vittnar om aldrig sinande hopp mitt i allt det avskyvärda. Jag kan bara finns där för honom, för henne. Försöka göra en skillnad, även om jag inte är godtrogen eller egoistisk nog att tro att det skulle vara så värst mycket.

Men vi hoppas och tror på en ljusare framtid – på en härlig och stark framtid – full av skratt, grillkvällar, filmmys, picknickar, strandhäng, restaurangbesök, resäventyr. Med henne som en självklar, lysande och viktig del som håller samman vår väncirkel.

Annonser

If you can dream it, you can do it

onsdag 15 oktober 10:00 f m kl. 10:00 | Publicerat i Hopp, Liv och död, Vardagsfunderingar | Lämna en kommentar

Har hittat en blogg som är fruktansvärt inspirerande, varm, ärlig, hjärtslitande.
En tjej på 20 drabbas av Den jävla idioten – en cancerform vid namn Desmoplastic Round Small Cell Tumour – och skriver om sina dagar, om sin smärta, om hopp, sin sjukdom, om framtidstro och kärlek.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan medan jag läser hennes insiktsfulla tankar. Tänker att ”måtte hon må bra” när jag börjar läsa nästa inlägg, fastän jag vet hur tragiskt denna saga slutar.

Nu har jag ont i hjärtat, men är ändå glad att jag på något sätt lärt känna denna tjej som så modigt mötte sin fiende och som slutligen förlorade kampen.

Läs här du också och få en liten annan syn på din egen vardag, ditt eget liv.

Om jag visste att världen gick under imorgon,
skulle jag ändå plantera mitt äppelträd idag
/Martin Luther King

Äntligen

söndag 21 september 11:34 f m kl. 11:34 | Publicerat i Älskade vännen, Hopp, Sjukhus, Vänner | 1 kommentar

Nu har Älskade vännen äntligen fått komma till det ställe vi kämpat så länge för.

Hennes älskade var hos oss igår och berättade om hur det gått till, om hur fantastisk personalen är, vilken kompetens de besitter och hur väl de kommer att ta hand om henne.

När han leende berättade om en viss sköterska som jobbat där i över 40 år, som lagt handen på hans axel och sagt att ”vi fixar det här”, då var det nära att jag började gråta.

För oavsett hur goda intentioner sköterskorna och rehabiliterarna på de föregående ställena haft, så har de inte riktigt vetat hur man bäst går tillväga för att riktigt hitta Vännen. Hon som finns där, som vi vet vill komma ut. Som längtar efter det.

Men nu verkar det alltså som att hon har kommit rätt. De har det där speciella som behövs, vilja och framför allt kunskap.

Det känns bra. Rätt. Och verkligen på tiden.

Helt plötsligt så känns hjärtat lätt igen.

Intensiv vård, intensivvård

måndag 7 juli 19:21 e m kl. 19:21 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Familj, För jävligt, Hopp, Kärlek, Otäckt, Sjukhus | 3 kommentarer

På natten kom det. Det som vi inte ville, knappt kunde tro skulle hända.

Ett bakslag.

Ett hjärtslitande, oroligt, skrämmande och förbannat bakslag.

Efter alla framgångar, alla framsteg som vännen lyckats med på sistone, alla leende man fått när man kommit in, handen som kramat min. Efter allt det, ett bakslag.

Älskade vännen var tvungen att föras till akuten i ilfart mitt i den mörka natten. Det läskiga och skrämmande samtalet väckte hennes själs älskade, som med hjärtat i halsgropen tog sig till akuten på en kvart.

Vi har tillbringat stora delar av helgen med att vandra fram och tillbaka i korridorerna, förbanna sjukhusets väggar och pendla mellan hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan.

Hon är ung och stark. Hennes hjärta kraftfullt och fyllt av energi. Men hennes kropp är trött och kramperna tar den lilla kraft hon lyckas samla på sig mellan anfallen. Hennes ögon är blanka, hennes hy glänser av den svett som hennes idoga kämpande framkallar. Hon skriker tyst med en enda blick och man är så hjälplös. Kan inte göra något.

Bara vara där.

Försöka ge kraft till hennes älskling, som tappert står vid hennes sida, som viskar, säger, tänker och lever för och om hennes bästa. För att hon ska bli frisk. Komma tillbaka till oss. 

Vi försöker stötta honom, krama, hålla, vara nära. Så att han i sin tur kan orka stötta, krama, hålla, vara nära henne.

Det är svårt. Och obegripligt. Surrealistiskt, tror jag att jag kallade det när jag stod vid hennes fotända. Som om det inte var på riktigt. Inte kunde, inte fick, vara sant.

Läkarna tog beslutet att det var bäst om hennes kropp fick vila, att den slapp kämpa mot kramper hela tiden. Så hon fick sömnmedel och kunde för första gången på väldigt länge slappna av, koppla bort. Så sakteliga är hon på väg upp ur sömnen igen och läkarna kontrollerar noga vilken medicinering som fungerar bäst, så att hon ska slippa utkämpa dessa ständiga kamper på epilepsin.

För det är det det är. Epilepsi. Ovanpå allt annat, har hon fått epilepsi. Vår älskade, trötta, sargade och underbara vän.

Kämpa!

Sol för trötta kroppar

torsdag 29 maj 19:25 e m kl. 19:25 | Publicerat i Älskade vännen, Hopp, Kärlek, Vänner | Lämna en kommentar

Igår var vi nere hos Älskade vännen på sjukhuset. Vi satt ute i solen och njöt av värmen som smög sig från det yttersta hudlagret ända in i hjärteroten.

Hon var lite trött. Nickade till emellanåt, med huvudet lutat åt ena hållet. Jag höll henne i handen hela tiden och emellanåt kramade hon mig, som om hon ville berätta att hon var glad att jag var där. Jag snackade på som vanligt och när hon somnade till tittade maken förebrående på mig och sa med ett leende att så mycket som jag babblade var det inte konstigt att hon blev trött.

Fast jag har en känsla av att hon gillar när jag pratar. Att hon tycker om att höra om annat än medicinering, att hon ska försöka lyfta den armen eller röra den där foten, att hon ska röra på huvudet eller krama sköterskans hand så hårt hon kan.

Jag har fått för mig att hon, i alla fall en liten, liten stund, kan låtsas att allt är som vanligt när jag berättar om saker som hänt, om grejer jag gjort, om människor jag mött. Ibland blundar jag själv, kramar hennes hand och låtsas så mycket jag bara kan. Att vi bara är och fikar. Att hon när som helst kommer att brista ut i ett av sina härliga och hjärtliga skratt. Att det snart blir så som det var.

Sen öppnar jag ögonen och hon är där. Ibland får vi ögonkontakt, så där så att man känner det som en pirrning längs hela ryggraden. Då vet jag att det bara handlar om tid. Att vägen kommer att bli lång och kämpig, men att vi fixar det. För hon är där inne. Min älskade vän.

Musik för själen

onsdag 14 maj 20:37 e m kl. 20:37 | Publicerat i Hopp, Kärlek, Vänner | 3 kommentarer

Just nu sitter jag med älskade vännens Ipod. Försöker fundera ut musik som jag vet att hon gillar och musik som jag gillar, som jag tror kan verka läkande för hennes tilltufsade själ och underbara hjärta.

Det känns som om jag hittar mening i varje låt. Us against the world  med Westlife. While we wait med Jack Johnson. I believe in you med Sinead O’Connor. Days like this med Van Morrison.

Jag höll om hennes arm när jag var hos henne sist. Pussade henne på ovansidan av handen, som kändes lite sträv. Hennes panna blänkte lite, eftersom hon var varm. Jag strök henne över håret och berättade för henne hur söt hon är, att hon är stark och vacker, att jag finns där för henne.

Jag uppdaterade henne också om en massa saker – sånt vi brukar prata om. Kläder, roliga saker som hänt, skämt från Johan Glans som vi var och tittade på tillsammans, för vad som nu känns som en evighet sen, om allt och inget.

Emellanåt sa jag till henne att hon gärna fick klämma min hand om hon ville, om hon orkade, om hon förstod. Ett par gånger gjorde hon det och jag fick blinka hårt för att tårarna inte skulle börja rinna.
– Jag är här, gumman, var det enda jag kunde få fram. Jag känner att du kramar mig. Jag är här.

Och samtidigt som mitt hjärta snurrade ihop sig i en liten, liten knut, så log jag.

Framsteg

onsdag 16 april 12:22 e m kl. 12:22 | Publicerat i Familj, Hopp, Kärlek, Vänner | 3 kommentarer

Nu, mina vänner, ska ni få höra något härligt.

Vännen har rört ganska mycket på sin ena arm och har slagit upp båda sina ögon. Hennes bror, som stod vid hennes sida, frågade om hon förstod och att hon skulle blinka två gånger i så fall.

Det gjorde hon.

Bara genom att skriva ner det, får jag härliga rysningar i hela kroppen, håret ställer sig upp på armarna och jag får tårar i ögonen. Framsteg. Äntligen, äntligen framsteg.

Törnrosa börjar vakna.

Berätta att du älskar

fredag 4 april 20:54 e m kl. 20:54 | Publicerat i Familj, Hopp, Kärlek, Otäckt, Vänner | Lämna en kommentar

Två sekunder. Det är allt det tar.

Du omvärderar hela ditt liv.

Prioriterar om.

Tänker annorlunda.

Ser allt du trott var viktigt i ett annat ljus och förstår att det egentligen inte betyder något.

Att vara hjälplös. Kraftlös. Oförmögen att göra något. Tvungen att vänta. Hoppas.

Torkar tårar.

Struntar i det.

Låter dem rinna.

Pratar i ditt inre om styrka, om kraft, om innerlig livslust. Om kärlek. Försöker överföra. Undrar om det någonsin blir detsamma. Hoppas.

Tror.

Ta vara på. Andra. Dig själv.

Berätta att du älskar.

Små små steg

fredag 4 april 12:05 e m kl. 12:05 | Publicerat i Hopp, Kärlek, Otäckt, Vänner | Lämna en kommentar

70% mot 30%.

En promille.

Att dessa siffror kan betyda så mycket.

Hopp.

fredag 4 april 7:10 f m kl. 07:10 | Publicerat i Hopp | 1 kommentar

hopp.png

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: