He completes us

måndag 29 april 20:28 e m kl. 20:28 | Publicerat i Familj, Kärlek, Kiddot, Maken, Saknad | Lämna en kommentar
Etiketter: ,

Nu längtar vi rejält efter pappan i familjen, så när han för en stund sedan skrev att planet landat och att han snart är på tåget på väg hem – då kändes det extra skönt.

20130429-202726.jpg

Annonser

A trip down memory lane

fredag 7 augusti 10:12 f m kl. 10:12 | Publicerat i Me like, Saknad, Vardagsfunderingar | Lämna en kommentar

Igår körde jag upp för att hämta maken som tillbringat ett par dagar hos Kompis i min gamla studiestad. Jag körde ganska tidigt, så att vi hade gott om tid för att luncha och strosa runt i stan ett tag. Det var hur mysigt som helst och den var sig lik på samma gång som den var förändrad.

Nya affärer, gamla studiefik, nya kiosker, gamla träningsstudior, nya hus, gamla byggnader.

På Kompis förslag körde vi en runda ut till universitetsområdet också och där hade det sannerligen hänt saker!

När jag studerade var det ungefär 10 000 studenter där, nu är antalet 16 500. I takt med att antalet stigit, har också hela området växt. Där jag promenerade med mina vänner, fanns nu istället höga byggnader fulla av studentbostäder.

Grönområdena där vi fikade, hängde, chillade var utbytta mot nya lektionssalar.

Men där var också så många fina nya stigar, skogsbryn, broar över vattnet, badplatser. En egen stad i staden. Jag längtar inte tillbaka till studielivet, men jag kan sakna det. Vännerna, allt det roliga, uteställena, de kalla pizzorna, kaikus, gemenskapen. Studentlivet är något jag önskar att alla fick uppleva, för man känner sig så fantastiskt berikad när det är över. En tid som jag inte skulle vilja byta ut mot något annat.

Tschüss gullungar och hej havet

måndag 13 april 14:36 e m kl. 14:36 | Publicerat i Barn, Bygget, Familj, Huset, Kärlek, Lycka, Saknad | 3 kommentarer

Gråt och tandagnisslan vid niotiden imorse. Det var då de körde nämligen – min älskade familj från norröver.

Lika mycket som jag älskar att ha dem här, lika mycket avskyr jag när de åker. Lillstrumpan lade sina små armar runt min hals och viskade att jag var hennes faster, storkillen kramade mig och sa skrattande att han älskade mig också när jag högljutt proklamerat min fasterkärlek till honom.

Ni kan inte ana hur det är på morgnarna när de där två små underverken försiktigt gläntar på dörren och sedan glatt skrattande kastar sig upp i sängen för kramkalas. Det spelar ingen roll om klockan är sex eller sju eller tio – jag blir klarvaken på en sekund och ser fram emot ännu en härlig och stojig dag med gullungarna.

Då kanske ni kan få en hum om saknaden som infinner sig så fort den sista vinken syns genom bakrutan på deras bil och den försvinner neråt gatan.

Istället för att fundera för mycket på älsklingarna och känna tomheten i huset, så åkte vi direkt till bygget och kollade hur det gick. Sedan tog vi en promenad längs havet och förundades över att vi kommer att ha så nära om bara ett litet, litet tag.

viken

Ett år

torsdag 2 april 21:01 e m kl. 21:01 | Publicerat i Älskade vännen, Hopp, Kärlek, Saknad, Vänner | 2 kommentarer

Har tänkt på det några veckor. Imorse speciellt.

Idag är det ett oroligt år, 365 skälvande dagar, sedan Älskade vännen var med i den där förbannade olyckan.

En olycka som tog hennes röst ifrån henne, som gör att hennes kropp inte riktigt lyder henne, som gör att alla runt omkring står oförstående och olyckliga och betraktar den oreda som var konsekvenserna av det outsägligt onödiga och hemska.

Det har gått framåt under det här året, tack och lov, men vi saknar henne så, hon där inne. Vår vän med det porlande skrattet och det blonda hårsvallet, med en förkärlek för knäckebröd och kaffe och snygga väskor. Vännen som bara ska finnas där.

Under det här året har jag många gånger stannat upp och funderat på mitt eget liv; på vad jag vill, vad jag har, hur jag vill att framtiden ska se ut.

Många gånger tar jag dem för självklara – morgnarna då solen går upp, kvällarna då jag lägger mig till ro bredvid min älskade och allt däremellan.

Jag kan inte i min vildaste fantasti föreställa mig vad han går igenom, hennes Älskade – oavsett hur mycket hans ögon sjunger om sorg och förtvivlan, oavsett hur mycket hans röst vittnar om aldrig sinande hopp mitt i allt det avskyvärda. Jag kan bara finns där för honom, för henne. Försöka göra en skillnad, även om jag inte är godtrogen eller egoistisk nog att tro att det skulle vara så värst mycket.

Men vi hoppas och tror på en ljusare framtid – på en härlig och stark framtid – full av skratt, grillkvällar, filmmys, picknickar, strandhäng, restaurangbesök, resäventyr. Med henne som en självklar, lysande och viktig del som håller samman vår väncirkel.

I am missing you

torsdag 19 mars 12:30 e m kl. 12:30 | Publicerat i Saknad, Vardagsfunderingar, Vänner | Lämna en kommentar

Every breath you take, every move you make
every single day, every time I pray
I’ll be missing you
Thinkin of the days, when you went away
What a life to take, what a bond to break
I’ll be missing you

De spelar den låten på radion fortfarande, även om det var ett gäng år sedan den kom. Den får mig alltid att tänka på vännen som dog alldeles för tidigt i en mc-olycka.

Texten får mig att vilja gråta, samtidigt som jag tänker på honom och ler åt alla härliga, glada stunder vi delade.

Melodin får mig att blunda och önska att livet såg annorlunda ut, men också att vilja leva lite mer och ta tillvara på det som gör mig lycklig; smaken av kärlek och känslan av himmelsblått och rosa – som när man tittar rakt in i solen, blundar och ser tusen färger smälta samman till en enda, eller sprängas till miljarder bakom ögonlocken.

img_2937_

Fin, finare, Clara

söndag 8 mars 10:04 f m kl. 10:04 | Publicerat i Barn, Kärlek, Saknad | 5 kommentarer

claran

Fick den gulligaste av hälsningar på mobilen häromdagen. En underbart söt liten röst hälsade till sin faster och slängde iväg ett par pussar.

Fastern, som då satt på jobbet, var nästan tvungen att torka tårar och sakna-nerven sattes återigen i gungning.

Just den här bilden tog jag när jag var uppe och kramade och pussade på dem sist, alltså för några veckor sedan. Den ska förstoras och sättas upp på fotoväggen här hemma. Underbaraste gullungen. ♥

Marcus

fredag 6 februari 17:30 e m kl. 17:30 | Publicerat i Bloggar, Liv och död, Lycka, Me like, Saknad | 2 kommentarer

Jag är hopplöst efter, jag vet.

Jag har inte förstått hur bra han är, hur vackert han skriver, hur innerligt, hjärtkramande, ärligt han får orden att dansa över skärmen. Såg honom på TV för ett tag sedan och tänkte att jag måste kolla upp det där. Glömde.

Men så uppmande både Silverfisken och Abbes pappa mig att gå in på hans blogg, och då gör jag det äntligen. Fastnar. Läser i snabba hjärtslagssekunder. Och förstår äntligen hans storhet. Marcus Birro.

Vikten av förberedelse

lördag 3 januari 13:32 e m kl. 13:32 | Publicerat i Familj, Kärlek, Saknad, Släktingar, Vardagsfunderingar, Vänner | Lämna en kommentar

Vi har tillbringat hela förmiddagen med att planera och införskaffa en hel massa kassar fyllda med godsaker till kvällen.

Då kommer nämligen de här, en från det här hushållet och så de äldsta ur familjen med liknande gener. 7 vuxna och fem kids blir det allt som allt. Det blir massor med gott att äta – ska försöka uppdatera med recept senare när jag har bildbevis på läckerheterna.

Egentligen var det tänkt att min älskade storebror med bästaste frun och kidsen ever också skulle joina oss, men det sattes en rad käppar i hjulen och nu får vi ha middagen utan dem. Fasterhjärtat brast lite när det väl stod klart att de inte kom ner från mellersta Sverige till oss här i södern. Eftersom vi har en hel hög mil mellan oss, så blir det tyvärr inte så ofta vi träffas.

Så den största glädjen du kan tänka dig byttes ganska snabbt i stor besvikelse när jag äntligen trodde att jag skulle få se dem igen och blev snuvad på den lyckan. Att få krama mina älskade syskonbarn. Lukta på dem. Lyssna på dem när de pratar om Star Warslego, dockor och vad som händer på dagis. Höra deras hjärtliga och tillitsfulla skratt. Få känna deras armar omkring min hals när jag fångar dem i den största puss- och kramfällan en älskad unge kan hamna i.

Och få möjlighet att prata med min svägerska, som känns mer som en syster än något annat. Som jag kan prata med allt om och som jag vet lyssnar, förstår, älskar.

Få tips och råd om fotografering från brorsan. Få vara lillasyster igen – även om jag inte är långt ifrån 30-strecket.

Nåja. Det blir väl fler tillfällen.

Och kvällen kommer hursomhelst att bli toppen! Med goda vänner och glada barn omkring oss trivs vi som allra bäst.

Solsken

torsdag 4 september 23:01 e m kl. 23:01 | Publicerat i Älskade vännen, Kärlek, Saknad, Vardagsfunderingar, Vänner | 2 kommentarer

Tidigare ikväll åkte vi och hälsade på Älskade vännen.

Det tar cirka 20 minuter att åka dit, och för varje lyktstolpe vi passerade, varje korsning vi körde genom, så kände jag att pulsen ökade.

Sist vi var hos henne var det inte så bra. Hon var trött, svår att få kontakt med och hade allmänt en riktigt usel dag.
När vi åkte därifrån, kändes det som om jag lämnade en bit av min själ hos henne. Som att tjejen jag kände, var så nära, visste så mycket om och tyckte så mycket om, inte riktigt var där.
Det var gräsligt – som magont ingen acetylsalisylsyra i världen kan lindra.

Alla tankar som for genom huvudet då, kom rusande som ett urspårat tåg ju närmare vi kom.

På väg in till henne, kunde jag känna mina hjärtslag med varje ekande steg. Jag tror att jag räknade hur många det var, men minns inte vad det slutade på.

Jag pussade henne på pannan och sökte hennes blick.
Hon tittade rakt på mig. Hennes vackra ögon borrade sig in i mina och jag kunde inte hindra ett jätteleende från att bryta fram.

Hej, gumman…

tror jag att jag viskade.

Hon var där, och hon fortsatte att reagera, blinka, vrida på huvudet, se, höra under hela tiden. En timme satt vi utomhus och bara var. Jag pratade, vi höll handen, log, var tysta.

Innan vi åkte hem kramade jag henne och mötte hennes klara blick.

Jag har saknat dig.

Och jag kunde se i hennes ögon att hon kände detsamma. ♥

Saknad

lördag 28 juni 16:26 e m kl. 16:26 | Publicerat i Kärlek, Saknad, Vänner | Lämna en kommentar

Idag för fem år sedan var det svart. Totalt och innerligt svart. Inget gick att förstå, inget kunde förklaras. Inget spelade någon roll.

Vi förlorade vår allra bästa vän.

En olycka, sa de. En tragisk olycka.

Vår värld rasade samman på några få sekunder och allt de sa var att det var en tragisk olycka. Jag minns sköterskan på akuten som med ett sorgset uttryck sakta skakade på huvudet och förde oss längs någon färgad (var den blå?) linje som vindlade sig fram i de kala och skrämmande korridorerna.

Jag minns hans bror, som söndertrasad låg i fosterställning i korridoren när vi svängde runt en hörna. Uttrycket i hans ögon glömmer jag aldrig. Jag minns hans mamma som kom emot oss med öppna armar och sa
Han är så fin, Nina – kom med mig ska du få se. 

Jag minns den surrealistiska känslan när vi gick in i det som på dörren förklarades vara ett Andaktsrum. Jag minns hur jag kramade makens hand, hur förvirrad jag kände mig, hur overkligt det var.

Så minns jag honom. Men inte där och då, utan som när han kom innanför dörren hemma hos oss, hur han skrattade högt och hjärtligt när han tyckte något var alldeles särskilt roligt. Hur han kramade mig, hårt, innerligt, sådär som bara nära vänner och familj gör. Hur han luktade, alltid nytvättat, gott, fräscht. Hur han levde – alltid snabbt och härligt, njutbart och för stunden.

Hur han alltid fick mig att må bra.

Jag kan inte förklara, hur mycket jag än försöker. Saknaden är så ofantlig, så stor, så… Så mycket.

Mitt i all sorg är det skönt att dela den med någon. Någon som förstår. Som inte frågar eller tafatt klappar om en. Maken och jag stod enade i sorgen, även om vi sörjde var för sig också. Vi kände ju en alldeles egen Martin båda två. Samma person, men både samma och olika delar av honom.

Och vi saknar honom båda två. Vi glömmer aldrig.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: