Still, mitt hjärta

fredag 10 september 19:25 e m kl. 19:25 | Publicerat i Familj, Fredag, Grannar, Otäckt, Vardagsfunderingar, Vänner | 2 kommentarer

Idag har jag varit uppe tidigt med en morgonpigg son, fått telefonsamtal som kramat ihop hjärtat, oroat mig och funderat på en massa saker och ting, spenderat många timmar hos underbara grannen och ätit lunch, fikat och pratat en hel massa, fått hjärtat stillat med ett nytt telefonsamtal, promenerat i duggregnet, badat hunden och öppnat den första cidern sedan W kom.

Fredagsmyset är mer än välkommet.

Annonser

Farbror Doktorn

onsdag 17 juni 12:00 e m kl. 12:00 | Publicerat i Otäckt, Sjukhus, Vänner | 1 kommentar

En vän till mig hittade en knöl i sitt ena bröst för en tid sedan. Vi är ett gäng tjejer som sedan dess otaliga gånger dryftat vad det kan vara, hur hon upptäckte den, när hon ska till doktorn och kolla den, bekanta, släktingar och vänner som råkat ut för detsamma och så vidare.

Självklart är hon rädd. Det är jag också. Hon är några år äldre än mig, men inte så många. Det händer inte mig är en devis som gör det lättare att leva med obehagliga saker, men när det kryper nära blir man extra uppmärksam, vad det än gäller.

Idag var vännen hos doktorn och blev undersökt med röntgen och ultraljud. Dessutom tog de prover från knutan med en enorm nål som de körde runder i hennes bröst.

Bara när hon berättade så grimaserade jag illa. Hon log tappert och tog sig försiktigt om bröstet när hon förklarade närmare hur de hade gjort. Hur öm hon var nu. Hur obehagligt det var och hur nervös hon är inför att höra vad det prov som är skickat på snabbanalys resulterar i.

Vännen upptäckte knölen genom att hon gjorde en egenkontroll av brösten. Det är så lätt att göra och har också gjort att de upptäckt den ganska tidigt. Oberoende av vad resultatet av analysen blir, så är det alltid bättre ju tidigare man upptäcker förändringar.

Gör en kontroll idag du också. Det ska i alla fall jag göra.

Släng dig i väggen, Stålmannen

tisdag 29 juli 17:20 e m kl. 17:20 | Publicerat i Liv och död, Otäckt | Lämna en kommentar

För jag jobbar med en livs levande hjälte.

Tänka sig.

I helgen räddade han livet på en människa.

Tänk dig det. Att rädda någons liv.

Man måste liksom bara vara så nöjd med sig själv. Så glad. Lite stolt.

Mannen ifråga blev getingstucken på tungan och hjärtat slutade slå när kroppen reagerade. Han dog faktiskt.


Min hjältekollega påbörjade hjärt-lung-räddning tillsammans med en tjej. Hon blåste liv i honom och han dunkade igång hjärtat.

Och sen levde killen igen.

Vilken jävla grej!

Intensiv vård, intensivvård

måndag 7 juli 19:21 e m kl. 19:21 | Publicerat i Älskade vännen, Doktor, Familj, För jävligt, Hopp, Kärlek, Otäckt, Sjukhus | 3 kommentarer

På natten kom det. Det som vi inte ville, knappt kunde tro skulle hända.

Ett bakslag.

Ett hjärtslitande, oroligt, skrämmande och förbannat bakslag.

Efter alla framgångar, alla framsteg som vännen lyckats med på sistone, alla leende man fått när man kommit in, handen som kramat min. Efter allt det, ett bakslag.

Älskade vännen var tvungen att föras till akuten i ilfart mitt i den mörka natten. Det läskiga och skrämmande samtalet väckte hennes själs älskade, som med hjärtat i halsgropen tog sig till akuten på en kvart.

Vi har tillbringat stora delar av helgen med att vandra fram och tillbaka i korridorerna, förbanna sjukhusets väggar och pendla mellan hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan. Hopp och förtvivlan.

Hon är ung och stark. Hennes hjärta kraftfullt och fyllt av energi. Men hennes kropp är trött och kramperna tar den lilla kraft hon lyckas samla på sig mellan anfallen. Hennes ögon är blanka, hennes hy glänser av den svett som hennes idoga kämpande framkallar. Hon skriker tyst med en enda blick och man är så hjälplös. Kan inte göra något.

Bara vara där.

Försöka ge kraft till hennes älskling, som tappert står vid hennes sida, som viskar, säger, tänker och lever för och om hennes bästa. För att hon ska bli frisk. Komma tillbaka till oss. 

Vi försöker stötta honom, krama, hålla, vara nära. Så att han i sin tur kan orka stötta, krama, hålla, vara nära henne.

Det är svårt. Och obegripligt. Surrealistiskt, tror jag att jag kallade det när jag stod vid hennes fotända. Som om det inte var på riktigt. Inte kunde, inte fick, vara sant.

Läkarna tog beslutet att det var bäst om hennes kropp fick vila, att den slapp kämpa mot kramper hela tiden. Så hon fick sömnmedel och kunde för första gången på väldigt länge slappna av, koppla bort. Så sakteliga är hon på väg upp ur sömnen igen och läkarna kontrollerar noga vilken medicinering som fungerar bäst, så att hon ska slippa utkämpa dessa ständiga kamper på epilepsin.

För det är det det är. Epilepsi. Ovanpå allt annat, har hon fått epilepsi. Vår älskade, trötta, sargade och underbara vän.

Kämpa!

Pitbull, pitt & bull

torsdag 22 maj 7:34 f m kl. 07:34 | Publicerat i Otäckt, Vardagsfunderingar | Lämna en kommentar

Det har hänt flera saker på sistone som gör att jag blir än mer förbannad på ägare till pitbulls. Det där om den lilla hunden som blev ihjälbiten på tåget. En älskad fyrbent kompis som blev attackerad på morgonpromenaden. Får som blir ihjälbitna därför att ägarna hetsar sina fradgatuggande bestar.

Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på hur lite de verkar veta, ägarna. Att de inte förstår att de har en starkt rasbetingad hund i sin ägo, att de inte verkar veta att de behöver strikt kontroll och ordentligt uppfostran. Och att denna uppfostran inte fås efter några valpkurser på den lokala kennelklubben, utan är en pågående process genom hundens hela liv.

Jag ska inte dra alla över en kam, för det finns människor där ute som tar sitt ansvar, som har jättefina hundar som de tar hand om väl, som förstår och vet hur man älskar, och därmed bäst tar hand om (inte genom pussar och kramar, utan genom gedigen uppfostran och kontroll), sina pitbulls.

Men ibland är det svårt att låta bli att döma.

Skyldig

måndag 14 april 15:10 e m kl. 15:10 | Publicerat i Kärlek, Otäckt, Vardagsfunderingar, Vänner | Lämna en kommentar

Ibland hinner det gå en stund innan jag kommer på det. Att hon får hjälp att andas.

Ibland hinner jag redigera en 30 bilder till en kollega innan jag tänker tanken att hon kämpar med varje hjärtslag.

Ibland skrattar jag högt när någon säger något roligt.

Och så känner jag mig skyldig. Ja, jag vet att det är dumt. Men jag gör det lik förbannat. Hur kan jag sitta här och tänka på annat och till och med ha roligt?

Men annars hade jag gått under.

Man får dock ett annat perspektiv. Samtidigt som jag känner mig skyldig när jag skrattar, så tänker jag att det är ju det som är bland det bästa med livet. Att skratta och älska. Och att man får ta vara på varje sekund då man gör just det. Skrattar och älskar. Om vartannat.

Älskade vän

söndag 13 april 10:26 f m kl. 10:26 | Publicerat i Familj, Kärlek, Otäckt, Vänner | 6 kommentarer

Hon ser ut att sova sött. Tungspetsen syns. Bröstkorgen rör sig upp och ner, i takt med respiratorns rytmiska dunkande. Kinden är mjuk och varm, precis som hon.

Jag håller om hennes arm, som till viss del ligger bara ovanpå täcket. Smeker sakta medan jag berättar för henne hur mycket jag tycker om henne. Att det är bra att hon sover så att hon får tid att bli stark igen. Att hon är så otroligt söt. Att jag ser fram emot ögonblicket då jag får höra hennes skratt igen.

Hennes älskade vakar över henne, kommer med ömma kommentarer som lägger sig som bomull kring mitt hjärta medan han rör vid hennes kind. Han är så stark där han står vid hennes sida, samtidigt som jag ser på honom att det här är det svåraste han någonsin behövt gå igenom. Att han fortfarande egentligen inte förstår. Att allt han egentligen vill är att falla ihop och gråta.

Det går aldrig att föreställa sig hans smärta. Jag försöker handskas med min egen och samtidigt visa honom hur mycket kärlek han har omkring sig. Att vi är där, närsomhelst, varsomhelst, med vad han än vill. Men det spelar ingen roll.

Vi åker hem och kramar om varandra, desperata omfamningar som visar hur mycket vi skakats, chockats, skadats. Hans hjärta finns på en neurointensiv avdelning. Hans hela liv.

Jag klarar mig hela stunden vi är där. Hela vägen hem. Tiden det tar att äta en pizza med vännerna.

Vi går in genom dörren hemma. Då klarar jag det inte längre, utan bryter ihop och gråter i timmar. Över orättvisan, det hemska, det oförståeliga.

Men hoppet är starkt. Tron likaså. Hon fixar det här. De fixar det här. Vi fixar det här. Tillsammans.

Känslosamt

fredag 11 april 15:22 e m kl. 15:22 | Publicerat i Familj, Kärlek, Otäckt, Vänner | Lämna en kommentar

Idag ska jag äntligen få se henne. Få prata med. Krama. Hålla i handen.

Idag ska jag äntligen få krama om honom. Berätta att jag tycker om. Att jag bryr mig. Att jag tror.

det hemska.

söndag 6 april 18:45 e m kl. 18:45 | Publicerat i Kärlek, Otäckt, Vänner | 4 kommentarer

Hjärtat är fortfarande som hopkramat av svart rädsla. En uppgång kan på en sekund vändas till ett förödande bakslag.

Klamrar oss fast vid ett hopp som är så starkt, att ingen storm kan få det ur fattning.

En tunn, tunn tråd. 

Berätta att du älskar

fredag 4 april 20:54 e m kl. 20:54 | Publicerat i Familj, Hopp, Kärlek, Otäckt, Vänner | Lämna en kommentar

Två sekunder. Det är allt det tar.

Du omvärderar hela ditt liv.

Prioriterar om.

Tänker annorlunda.

Ser allt du trott var viktigt i ett annat ljus och förstår att det egentligen inte betyder något.

Att vara hjälplös. Kraftlös. Oförmögen att göra något. Tvungen att vänta. Hoppas.

Torkar tårar.

Struntar i det.

Låter dem rinna.

Pratar i ditt inre om styrka, om kraft, om innerlig livslust. Om kärlek. Försöker överföra. Undrar om det någonsin blir detsamma. Hoppas.

Tror.

Ta vara på. Andra. Dig själv.

Berätta att du älskar.

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: