måndag 11 maj 15:00 e m kl. 15:00 | Publicerat i Älskade vännen, Hundar, Lediga dagar, Me like, Sigge, Vänner, Vår | 4 kommentarer

Fikan igår värmer fortfarande i själen. Att hon var så glad, vår Älskade vän. Att hon drack latte, njöt av solskenet, log mot oss, pussades med sin älskling, fnissade när grabbarna gick halvt överstyr i sitt skämtande som vanligt och bara var.

Mitt hjärta blev alldeles mjukt i kanterna, dunkade på mot bröstkorgen som en glad barnunge på en kastrull. När jag tog henne i handen och sa att jag var så glad över att sitta där just nu, med henne, med oss, så kramade hon min hand hårt, hårt.

Det här är precis vad hon behöver; sin älskling, vänner, vardagssaker.
Fika på stan.
Se en massa folk,
höra stadsbussarna pusta förbi,
kela med en lurv,
sippa på en latte.

Få vara som vanligt.

grabbarna

Underbara söndag

söndag 10 maj 17:07 e m kl. 17:07 | Publicerat i Älskade vännen, Lediga dagar, Lycka, Me like, Vänner | 4 kommentarer

Vi har nyss varit på stan och fikat med Älskade vännen med sambo – helt fantastiskt underbart!

Solen sken på våra bleka kroppar och solbrillorna åkte på i all hast. En caffe latte på det och detta underbara sällskap i form av några av våra absolut bästa vänner, det är en lisa för själen.

Vi pratade, skrattade, skojade, njöt.

Just nu, alldeles just nu, är livet helt underbart.

Valborgsmässoafton

torsdag 30 april 12:30 e m kl. 12:30 | Publicerat i Älskade vännen, Sigge, Valborg, Vår | Lämna en kommentar

Sigge är med på jobbet idag och ligger just nu och snusar på sin filt (sover alltså, jag har inte fått honom till att börja missbruka tobak 🙂 ).

När vi slutar för dagen (halvdag idag, yeiii!), ska vi först gå en skön, lång promenad hem och därefter ska vi åka och hälsa på Älskade vännen. Sigge får följa med, så vännen kan få krama hans gosiga, mjuka päls och känna hans lena tunga slicka på hennes fingrar. Det livar upp själen.

Ikväll blir det grillafton hos vännerna. Dock blir det inget årligt majbål denna gången, eftersom det varit så fint väder här i nordvästra Skåne de senaste veckorna att det blivit eldförbud. Men scouterna kommer säkerligen att sjunga så grannt ändå, med eller utan brasa.

Och jag ska komma ihåg att ha min majblomma på jackan. Man stödjer ju de menlösa barnen!

Trevlig Valborg allesammans!

Ett år

torsdag 2 april 21:01 e m kl. 21:01 | Publicerat i Älskade vännen, Hopp, Kärlek, Saknad, Vänner | 2 kommentarer

Har tänkt på det några veckor. Imorse speciellt.

Idag är det ett oroligt år, 365 skälvande dagar, sedan Älskade vännen var med i den där förbannade olyckan.

En olycka som tog hennes röst ifrån henne, som gör att hennes kropp inte riktigt lyder henne, som gör att alla runt omkring står oförstående och olyckliga och betraktar den oreda som var konsekvenserna av det outsägligt onödiga och hemska.

Det har gått framåt under det här året, tack och lov, men vi saknar henne så, hon där inne. Vår vän med det porlande skrattet och det blonda hårsvallet, med en förkärlek för knäckebröd och kaffe och snygga väskor. Vännen som bara ska finnas där.

Under det här året har jag många gånger stannat upp och funderat på mitt eget liv; på vad jag vill, vad jag har, hur jag vill att framtiden ska se ut.

Många gånger tar jag dem för självklara – morgnarna då solen går upp, kvällarna då jag lägger mig till ro bredvid min älskade och allt däremellan.

Jag kan inte i min vildaste fantasti föreställa mig vad han går igenom, hennes Älskade – oavsett hur mycket hans ögon sjunger om sorg och förtvivlan, oavsett hur mycket hans röst vittnar om aldrig sinande hopp mitt i allt det avskyvärda. Jag kan bara finns där för honom, för henne. Försöka göra en skillnad, även om jag inte är godtrogen eller egoistisk nog att tro att det skulle vara så värst mycket.

Men vi hoppas och tror på en ljusare framtid – på en härlig och stark framtid – full av skratt, grillkvällar, filmmys, picknickar, strandhäng, restaurangbesök, resäventyr. Med henne som en självklar, lysande och viktig del som håller samman vår väncirkel.

Söndagsplaner

söndag 1 mars 10:45 f m kl. 10:45 | Publicerat i Älskade vännen, Familj, Helg, Lediga dagar | Lämna en kommentar

Vakna.
Morgongympa (sträcka på sig, gäspa).
Mysfrukost.
Aftonbladet, Kvällsposten, HD.
Dusch.
Date med Älskade vännen.
(Kanske en) Promenad i det typiska söndagsvädret; grått, trist, 0-gradigt.
Söndagsmiddag hos pappsi.
Film och soffmys.
Läggdags.

En helg och två vitt skilda födelsedagsfirande

måndag 8 december 8:06 f m kl. 08:06 | Publicerat i Älskade vännen, Födelsedag, Festligheter, Vardagsfunderingar, Vänner | Lämna en kommentar

En helg kan gå så fort.
Ibland undrar jag vem som bestämde att helgen skulle vara två dagar och arbetsveckan fem. Kan inte ha varit någon med hög iq i alla fall.

ekI fredags var det kalas hos vännen J – hur roligt som helst och hon hade verkligen gjort mysigt i lägenheten hon delar med sin karl.

Det var 5 tjejer som snattrade, skrattade, åt, drack, fnissade och 3 av dem som gick vidare ut på puben/klubben.

Självklart blev det lite egokort med mobilen. Jag har en känsla av att det är ett riktigt kvinnofenomen – för inte ser ni två fnissande killar försvinna in på toa och sen vara där jättelänge, bara för att de måste se tillräckligt bra ut båda två innan de slutar ta kort? 😀

Helgen innebar också att Älskade vännen fyllde 30. En både rolig och jobbig händelse, eftersom vi planerat/skojat/skrattat om den stora baluns som hon skulle ha i flera år.

Vi hade aldrig i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att den skulle firas på ett sjukhus, i ett slitet och trist sjukrum där huvudpersonen inte ens kan njuta av att få slita upp sina födelsedagspaket.

Men hon såg mig rakt in i ögonen vid flera tillfällen och vi kramades och höll varandras händer hårt. Och jag tittade tillbaka och lovade att nästa år – då firar vi hennes 30-årsdag med den där stora festen.

Vita rockar

onsdag 3 december 8:07 f m kl. 08:07 | Publicerat i Älskade vännen, Kärlek, Vardagsfunderingar, Vänner | 7 kommentarer

heart1Älskade vännen ligger på sjukhus. Igen.
Nu är det en infektion som de inte riktigt får bukt med. Något gör att hon får hiskelig feber, frossa, blir orolig.

Hennes älskade vakar, som alltid. Ifrågasätter sjuksköterskor och läkare, berättar om hur hon vill ha det, behöver ha det, hur fort sondmaten ska fördelas i den långa slangen som leder till den peg som sitter i hennes mage, att hon helst vill ligga lite åt vänster och aldrig åt höger, vad det är för medicin de använder denna gång, som ska göra att hennes muskler slappnar av.

Jag håller sällskap. Sitter nära honom och smeker samtidigt Vännen över håret och hennes fuktiga panna. Små svettpärlor rinner nerför hennes kind och jag torkar varsamt bort dem. Tänker att det är så fel, att vi inte alls borde vara här, att vi ska fundera på andra saker i livet; som att köpa hus, fundera på när det är dags att skaffa barn, om vi ska resa iväg någonstans tillsammans nästa sommar, om…

Detta jävla om. Det är allestädes närvarande, lämnar aldrig vår sida.
Om, om, om.
Fan också.

Jag ska inte gråta. Inte nu.
Vännen rör oroligt på sig i sängen och han är genast där – pussar på hennes panna, lägger armarna om henne, mumlar lugnande ord.
Hon slappnar av. Blundar. Somnar en liten stund. Snarkar lite och vi ler. Sådär ömt som man bara kan göra när någon man älskar ser ut att vila, må bra, om så bara för en liten stund.

Vi pratar om allt, jag och hennes Älskade. Jag förundras, som alltid, över hans närvaro, över hans styrka även om jag ser att han helst av allt vill lägga sig på golvet och gråta.

Han är så nära mig, så alldeles nära i hjärtat.
Jag blir ännu mer arg på situationen, livet, världen. Det finns ingen rättvisa i att han får lida så mycket, att den han älskar mest i världen får lida så mycket. 

De två är en familj, en något trasig sådan just nu, men otvivelaktikt stark och öm. Det syns i hennes ögon när hon letar efter honom med blicken, det syns i hans försiktiga handlag, hörs i hans röst.
Det är fan inte rättvist.

Uppförsbacke

måndag 10 november 16:00 e m kl. 16:00 | Publicerat i Älskade vännen, Kärlek | 1 kommentar

Har inte uppdaterat om Älskade vännen på länge.
Hon kämpar på, den underbara människan.
Ibland är det uppförsbacke. Ibland är det raksträcka.

Tyvärr kan man inte påstå att hon fått känna på en enda nerförsbacke sedan den förbannade olyckan. Knappt en lätt lutning.

Sist tror jag att jag skrev att hon äntligen skulle få lite mer renodlad experthjälp, att de som verkligen kan och vill skulle få möjligheten att träffa henne, sporra henne, utveckla henne.

Efter veckorna hos dessa vackra människor, hade hon lite mer liv i ögonen, lite mer jävlar anamma i kroppen.

Solskenspromenader kan göra det. Att få lukta på blommor och sedan ha dem bredvid sig i sitt rum kan göra det. En daglig dusch kan göra det. Vänliga kramar, uppmuntrande leenden, stimulerande aktiviteter kan göra det.

Det är uppåt väggarna att hon inte får det alltid, varje vecka, varje dag.
(Inget ont om de människor som försöker, men som inte får tiden att räcka till. Som har massvis med uppgifter de ska hinna med på så kort tid som möjligt. Som är frustrerade för att de inte kan sitta ner och prata, hålla handen. Dem tycker jag om. Så väldigt, väldigt mycket.)

Hon fick dock åka tillbaka till rehab-/sjukhusrummet i staden strax norr om min stad efter ett par tre veckor. Samma människor, samma gamlingar som hasar omkring i trådslitna morgonrockar som sett bättre dagar, samma stönande och jämrande från strokedrabbade patienter.

Och jag blir sådär irriterad igen.heart
Står handfallen och känner mig hjälplös över att hon blir skickad från ena instansen till den andra.
Förbannad för att ingen verkar vilja ta ansvar, hjälpa henne att få tillbaka sig själv.
Sorgsen därför att jag saknar henne så att det gör ont i hjärtat.

Nu är hon flyttad igen.
Finns nu i samma stad som jag. Nära, men ändå inte.

Igår ringde hennes älskade och sa att det var något igen.
Peggen hon får mat genom strular. Tror de.
Annars kan det vara magen. Tarmarna kanske.
Röntgen.
Igen.

Det är alltid något.
Alltid, alltid något.
Min älskade vän.

Äntligen

söndag 21 september 11:34 f m kl. 11:34 | Publicerat i Älskade vännen, Hopp, Sjukhus, Vänner | 1 kommentar

Nu har Älskade vännen äntligen fått komma till det ställe vi kämpat så länge för.

Hennes älskade var hos oss igår och berättade om hur det gått till, om hur fantastisk personalen är, vilken kompetens de besitter och hur väl de kommer att ta hand om henne.

När han leende berättade om en viss sköterska som jobbat där i över 40 år, som lagt handen på hans axel och sagt att ”vi fixar det här”, då var det nära att jag började gråta.

För oavsett hur goda intentioner sköterskorna och rehabiliterarna på de föregående ställena haft, så har de inte riktigt vetat hur man bäst går tillväga för att riktigt hitta Vännen. Hon som finns där, som vi vet vill komma ut. Som längtar efter det.

Men nu verkar det alltså som att hon har kommit rätt. De har det där speciella som behövs, vilja och framför allt kunskap.

Det känns bra. Rätt. Och verkligen på tiden.

Helt plötsligt så känns hjärtat lätt igen.

Solsken

torsdag 4 september 23:01 e m kl. 23:01 | Publicerat i Älskade vännen, Kärlek, Saknad, Vardagsfunderingar, Vänner | 2 kommentarer

Tidigare ikväll åkte vi och hälsade på Älskade vännen.

Det tar cirka 20 minuter att åka dit, och för varje lyktstolpe vi passerade, varje korsning vi körde genom, så kände jag att pulsen ökade.

Sist vi var hos henne var det inte så bra. Hon var trött, svår att få kontakt med och hade allmänt en riktigt usel dag.
När vi åkte därifrån, kändes det som om jag lämnade en bit av min själ hos henne. Som att tjejen jag kände, var så nära, visste så mycket om och tyckte så mycket om, inte riktigt var där.
Det var gräsligt – som magont ingen acetylsalisylsyra i världen kan lindra.

Alla tankar som for genom huvudet då, kom rusande som ett urspårat tåg ju närmare vi kom.

På väg in till henne, kunde jag känna mina hjärtslag med varje ekande steg. Jag tror att jag räknade hur många det var, men minns inte vad det slutade på.

Jag pussade henne på pannan och sökte hennes blick.
Hon tittade rakt på mig. Hennes vackra ögon borrade sig in i mina och jag kunde inte hindra ett jätteleende från att bryta fram.

Hej, gumman…

tror jag att jag viskade.

Hon var där, och hon fortsatte att reagera, blinka, vrida på huvudet, se, höra under hela tiden. En timme satt vi utomhus och bara var. Jag pratade, vi höll handen, log, var tysta.

Innan vi åkte hem kramade jag henne och mötte hennes klara blick.

Jag har saknat dig.

Och jag kunde se i hennes ögon att hon kände detsamma. ♥

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: