Ninas ljuvligheter

Jag vet inte riktigt vad jag trodde - men jag hade nog aldrig gått så långt som att tänka att vi skulle hyra den där filmen. Så kom Nicke hem till oss igår och hade med sig den.

Arn - Tempelriddaren.

Maken grimaserade lite då jag och Nicke propsade på att vi skulle se den. Det ska helst vara Steven Seagal om han får välja. Lite John McClane eller några krigsfilmer. Då är han nöjd.

Efter en stund gav han med sig. Och jag blev faktiskt lite förvånad, för filmen var ju faktiskt hur bra som helst. Jag gillade speciellt känslan man fick av att Arn faktiskt blev äldre, manligare, snyggare. 

Jag lägger dock in ett stort aber för cliffhangers - det är ju bara så jobbigt att vänta på den andra delen nu!

Tänk om man blir besviken, som man blev med Pirates of the Carribean. Riktigt jobbigt.

Pratade nyss med födelsedagsgrisen.

Han har kalas.

Saft, kakor, bullar. You name it.

Och jag är inte där.

Jag AVSKYR när folk har kalas/fest och man hör det i telefonen och inte kan vara där. Klirr och skratt i bakgrunden. Höga röster och barnfniss.
“Så kuuuul att ni har kul! Jättetrevligt verkligen!”

Sen att en femåring inte förstår när man är ironisk är ju en annan sak - och nog rätt bra också när man tänker efter.

Lillkillen fyller år. Gurra Bus blir fem bast!

Snart är det semester, och då äntligen - ÄNTLIGEN! - ska vi få kramas igen.

Det här med förhållande på distans, det är verkligen inget för mig.

Jag vill gärna kunna klämma, gosa, hålla, lyfta, snurra.

Se ögonen, höra skrattet alldeles intill örat. Berätta att jag älskar i en innerlig kram. Få höra allt om de andra kidsen på dagis, se på alla nya livsviktiga leksaker som införskaffats, titta på när det spelas spel på datorn.

Alla de där små sakerna som man missar, när man inte är nära. All den där viktiga vardagslunken. Vill ha den också, inte bara ibland utan ofta. Hela tiden.

Puss på dig min älskling!

Igår hade vi lite släktträff hos Farmor. Det var mycket trevligt och lika halvt kaotiskt som vanligt.

Vi diskuterade bland annat film noir och dess inverkan på våra liv, samhället, världen. My left foot ska visst vara en höjdare - kan inte komma ihåg om jag sett den eller ej. Mellan Ingmar Bergman och Linda Olsson hann vi också diskutera gräsliga scener i Saw-filmerna och huruvida man verkligen kan köra från Stockholm till Skåne i en Toyota.

Ibland bara sitter jag där - lyssnar på allt pladder och högljudda grova skämt, ser på hur Farbror norpar åt sig melonbitar när han tror att ingen ser och hur Farmor njuter av att ha så många samlade omkring sig. Farsan är nöjd och skojar friskt med Kusinen. Maken skämtar med Farmor och lägger armen runt hennes tunna axlar. Jag och Favvo-Släktingen diskuterar 10-gruppen och alla läckra tyger som han hittat i sin mammas gömmor, samt teakmöbler och egenhändigt ihoppysslade lampor. 

All is well in the world.

I vår entré på jobbet står det liljor. Eller, de står inte så mycket längre. Men när jag köpte dem luktade de ljuvligt och de spred såväl denna ljuva lukt som en viss övrigt fräschör till kontoret.

Igår när jag gick hem var de inte längre lika fina.

Tänk vilken skillnad det kan göra: inga blommor - lite trist. Nya, fräscha blommor - oj, så fräscht. Blommor som inte längre är på topp - usch, så sunkigt.

Note to self: ta bort blommorna när du kommer till jobbet.

Idag firar jag och min älskling 9 år tillsammans.

När man ser det så här i text, kan man tro att vi är en sisådär närmare 40. Men nope. Inte ens 30 fyllda, men ändå har vi varit tillsammans i närmare ett årtionde.

Jag är otroligt tacksam för åren vi spenderat tillsammans än så länge och jag ser fram emot många, många fler. Tänk att man kan förundras över en människa som man känner så väl. Som man kan utan och innan. Vars alla små egenheter man älskar. Ändå dyker det upp små små saker när man som minst anar det.

Jag är lyckligt lottad, det inser jag. Men jag är också övertygad om att kärleken är något man måste ta tillvara på, att man inte får ta den för given eller luta sig tillbaka och sluta anstränga sig.

Men det är också skönt att ha någon så nära som man litar på med allt man har. En famn man alltid kan krypa in i och läppar som alltid välkomnar dina egna.

Så. Nu känns det myyycket bättre.

Och billigt var det också. Tänk att man kan bli så nöjd med att slå två flugor i en smäll.

Dessutom hittade jag en jättesnygg steghylla  (ser ut som en stege, fast varje pinne är en hylla liksom) att ha i köket, så den skruvade jag ihop för en dryg timme sedan. Imorgon görs den sällskap av några nya svart- och vita tygtavlor som jag trixat ihop.

Kanske blir det bildbevis imorgon.

Maken är och agerar flyttkarl till några vänner som förflyttar sig cirka 100 meter mellan sitt gamla och nya boende.

Själv har jag haft jouren några timmar och är nu på väg för att fixa några ärende. Nya lampor till vårt nymålade kök till exempel. Kanske en hylla. Sånt som måste fixas, men som inte är sådär hipp hurra roligt.

Sen tänkte jag roa mig själv med att titta på skor.

Det är inte klokt så uppiggad man kan bli av att titta på skor.

Skor, skor, skor.

Svarta, röda - med klack, utan klack - med söta spännen, helt plain - sköna att gå i, som en mardröm fast urläckra - matta, blanka, - dyra, billigare.

Jag känner att jag behöver ett par skor.

I mitt jobb stöter man på en väldigt stor mängd olika människor. Visserligen i en särskild fas i sitt liv - men det är nog också det enda de har gemensamt.

Det är högt och lågt, ungt och gammalt, fräscht och sunkigt om vartannat. Det är en av orsakerna till att jag gillar mitt jobb så mycket.

Det är också en orsak till att vi väldigt ofta har förbaskat roligt på kontoret. Självklart helt utan de där människornas vetskap. Det blir som om man har en liten klubb, en sån man delar hemlisar med, får inside jokes med och kan göra komplicerade handslag med.

Nu i semestertider blir det färre handslag. Och desto mer papper att vända och samtal att ringa. Ibland är det lite kaosartat. Som tur är har jag inte ett lika stort skrivbord som många av de andra - för då hade jag bergis fyllt det extra utrymmet också. Nu måste jag vara lite mer organiserad, hur svårt det än kan vara vid tillfällen då kollegorna har dragit in en massa jobb.

Men det är som jag säger - hellre för mycket att göra än för lite.

Och som han skulle sagt:
Det är jäääävligt mycket nu